Kebnekaise 2014
- Nikkaloukta - Kebnekaise fjällstation
- Kebnekaise fjällstation - Silverfallet - Kebnekaise fjällstation
- Kebnekaise fjällstation - Kebnekaise sydtopp - Kebnekaise fjällstation
- Vilodag
- Kebnekaise fjällstation - Tarfala - Kebnekaise fjällstation
- Kebnekaise fjällstation - Nikkaloukta
Med en sjuk medresenär var det inte läge att packa ihop tältet och dra iväg, så detta år blev det dagsturer som stod på agendan medan Ludde vilade upp sig. Som tur är bröt inte sjukdomen ut förrän efter toppturen, så den fick han vara med och njuta av.
1. Nikkaloukta - Kebnekaise fjällstation
Tråkig men enkel transportsträcka, som att vandra på vilken skogsväg som helst. Vi följde rådet att ta båten en bit upp över sjön Ladtjojavri, som vi hade läst om på diverse hemsidor. Detta visade sig dock vara totalt onödigt för våran del. Vi gick samma sträcka på hemvägen och det visade sig att det inte tog lång tid alls att vandra den biten man fick båtskjuts.
Kaffet innan båtturen satt fint.
När vi började skymta fjällstationen så bröt världens oväder plötsligt ut från att det varit strålande sol. Det kan gå himla fort i fjällen och vi hann inte slänga på oss regnkläderna innan vi var genomblöta i både kläder och kängor. Som tur är kan man betala en serviceavgift på fjällstationen och få använda torkrum och andra faciliteter.
Vi slog avslutningsvis upp tältet några hundra meter bortom fjällstationen och hoppades att regnet skulle dra bort för att kunna göra en fin topptur under morgondagen.
Vi hörde oss för på stationen och de sa att vädret inte var det bästa för att göra en topptur denna dag. Vi löste det hela med en lugn dagstur till Silverfallet som man finner om man fortsätter Kungsleden västerut från stationen. Det är ett vackert vattenfall och det är inte en lång vandring dit. Väl där lagade vi mat och solade i en grässlänt. En perfekt utflykt för den som kanske har trötta fötter dagen efter en topptur.
Äntligen var det dags att bestiga Sveriges högsta berg! Vi gav oss av direkt efter frukosten, som vi åt medan två renar strosade förbi alldeles intill. Vädret var inte optimat och vi mötte på vägen några som hade valt att vända för att de var oroliga för dimman. Vi gick ändå eftersom vi hade hört att den troligtvis skulle lätta under dagen.
Vi valde att ta den västra leden som är bäst för de som är ovana med bergsbestigning. Tar man denna led behövs ingen klättringsutrustning eller glaciärutrustning som behövs om man tar den östra leden som är mycket tuffare trots att den är kortare.
Till en början är vandringen enkel på en tydlig och flack stig. Man passerar över några jokkar och man följer Kittelbäcken en bra bit. I Kitteldalen ska man sedan passera över bäcken, vilket för oss slukade ganska mycket tid. Vi letade ett bra tag efter en bra plats att ta sig över, innan vi till slut fick förlika oss med att någon sådan inte fanns. Lite skutt och ett och annat plums - och vi var över. Strax efter börjar stigningen upp på Vierramvare och det innebär sten och grus.
Ludde skuttar över Kittelbäcken med Toulpagorni i bakgrunden.
Att bestiga Kebnekaise är mer än psykisk än en fysisk prövning. Efter rejäl stigning upp på Vierramvare så tappar man 400 höjdmeter vid Kaffedalen precis innan Kebnekaise. Med trötta ben kändes det tröstlöst att ge upp så många höjdmeter för att sedan återta dem på Kebne som stod mot oss som en stenig, grå vägg.
Väl uppe på Kebnekaise möter man toppstugan och en flack vandring mot själva toppen som består av is. Här behövs stegjärn! Det visste inte men som tur var fick vi låna två par av två vänliga själar som vi mötte uppe vid glaciärens kant. De hande hyrt dem på fjällstationen och vi lämnade tillbaka dem när vi kom ner. Stort tack för det!
Utsikten från toppen (som är lika smal och toppig som om ett barn skulle rita ett berg) var magisk och molnen skingrade sig precis i rättan tid. Från Sydtoppen ser man också rakt över till Nordtoppen och mil i alla väderstreck.
Jag på väg ner från Sydtoppen.
Sten, sten, sten på väg ner från Vierramvare med Toulpagorni i förgrunden.
När vi väl var nere på så gott som platt mark väntade de sista tre kilometerna till fjällstationen. Jag led av både tryckskador på framsidan av tårna efter att ha glidit fram i kängorna i nedförsvandringen, och onda knän. Den sista biten kantades av vilostunder och stånk och stön. Johan och Niclas som hade mindre ont och ville komma fram lufsade före mig och Ludde som tog det lugnare. När vi till slut kom fram till fjällstationen väntade de med folköl, coca cola och chips och det var precis vad som behövdes, och en dusch förstås.
4. Vilodag
Med trötta fötter och en sjuk Ludde tog vid det lugnt och strosade i dalen under fjällstationen, klättrade på stora stenblock och fikade i gräset hela dagen.
Jag klättrar upp på ett stenblock för att sitta och sola.
5. Kebnekaise fjällstation - Tarfalastugan - Kebnekaise fjällstation
Rubriken är egentligen något av en lögn då vi egentligen packade ihop tälten och satte upp dem en bit ner i dalen. Där leden delar sig i riktning mot Tarfalastugan och Nikkaloukta lämnade vi sjuka Ludde och tälten för att sedan bege oss norrut mot Tarfala med dagspackning. Det skulle innebära en något kortare vandring under morgondagen då vi styrde kosan tillbaka till Nikkaloukta och vidare hem till Uppsala.
Vägen till Tarfala är en fin vandring som kan rekommenderas!
